Risken att dö under sjävla behandlingen är 15 - 20%

Chansen att bli frisk är 1 av 3.

Kontroller 3 ggr i veckan upp till ett år..

50 % får återfall ..

Om man väljer att inte göra donationen får man hålla sjukdomen i shack med medecin. Hur länge man kan göra det vet man inte.. några månader? Nåt år eller mer? Ingen kan säga..

På fredag ska mamma ha bestämt sig..

Vet varken in eller ut..

Det väntar mamma på just nu....

Denna turen har inneburit många nedgångar.

Värdena är dåliga, sjukhus besöken ökar.

Va ska man säga? Jag har börjat arbeta, det känns bra. Jag försöker sysselsätta mig för att stänga ute allt, så just nu har jag absolut ingen tid att tänka nästan. Pluggar, jobbar, 6 hundar i hemmet. Men ja vet att ja kommer känna snart igen, jag vill inte...

Fast på en annan blogg där jag inte riktigt är lika öppen som jag varit på denna eftersom jag inte är anonym på den nya..

http://bastard.bloggplatsen.se/

Vi har hela tiden fått höra att allt ska gå så bra och har bara sett att hon ska bli frisk.. Men nu är allt bara dåliga nyheter. Hon hade tydligen dåliga celler i benmärgen trots att dom sa att det testet såg fint ut.

Hon fick röntgen svaren i tisdag... Det har kommit tillbaka i körtlarna i magen. Mycket och fort.. Vilket är väldigt allvarligt. Läkaren satt i stort sätt å gav henne en dödsdom, ta hand om dagen avslutade han..

Vi ska byta läkare. Min mamma ska inte få som svar " Jag vet inte " när hon frågar vilka alternativ som finns. Vi ska kämpa och klara det här..

Haft psykbryt och kan inte sova alls bra .. det som gör mig så arg också är att hon egentligen var arbetsför sedan fredags på deltid.. Hon skulle skrivit in sig på arbetsförmedlingen i måndags.. Hur kan dom säga så innan dom ens tagit röntgen och dom andra proverna? När dom inte vet..?

Sjukvården suger , sjuksköterskorna har alltid vart helt underbara, men jag undrar vad fan rör sig där uppe på läkarna.. Förstår dom att dom arbetar med männsikor som har ett liv ? Dom borde vara inne på nåt jävla labb i en källare många av dom. Mamma har haft otur med läkare som slarvat hela vägen, men nu ska det förhoppningsvis bli bra. Sedan har hon haft en eller två läkare som vart toppen ( Ska inte dra alla över en kant, fast det är lätt när man är arg ) men den ena är tjänstledig och den andre är inte behörig utan det var precis i början..

Jag vet inte om ja kommer blogga här mer. Vet inte om ja kommer blogga nån annanstans heller. För det skulle bli alldeles för jobbigt om inte går rätt väg...

Tråkigt att ni känner så, jag tänker iaf inte försöka överbevisa mig. Jag valde namnet eftersom det handlar om just cancer!
Sedan kan ja inte förstå hur ni kan med och skriva såna kommentarer. Nu är jag Camilla som skriver om min sjuka mamma och ni säger att jag hittar på hennes sjukdom?

Tanken slår er inte att jag faktiskt skriver som det är. Om ni nu inte tror mig så tycker ja att ni låter bli att skriva, denna bloggen var inte till för påhopp utan för att få uttrycka en del av känslorna, vilket inte känns lika okej tack vare er.

(Till kommentarerna att jag påstår mig vara någon annan och haft en blogg tidigare där ja sa nåt annat?? Om ja minns rätt.. )

Mammas värden är på botten och har inte pratat med henne på hela veckan, hon spyr mest och halsen gör alldeles för ont för att prata, hon kan inte äta..

Jag har hela vägen vetat att det tuffaste kommer på slutet. Har varit lite för lugn nästan som jag gått i nån slags dvala, jag har haft mina psykbryt nån gång då och då men ändå väldigt sansad..

Nu gråter jag och gråter och gråter.. Ligger i soffan och lyssnar på deppmusik. Önskar bara att nån kunde pussa mig i pannan och säga att det blir bra.. Precis som mamma alltid gjort på mig sen barnsben. Det tyngsta är nog att jag inte har pratat med henne. Annars pratar vi 3 ggr om dagen om inte mer.

Mammas sambo tycker inte att ja ska hälsa på henne förrän värdena börjat gå uppåt. Ska tydligen inte va nåt man vill minnas henne vid. Han är där varje dag och jag hjälper till med lillebror.. Men det gör så förbannat ont.. Ja vill åka hela tiden. igga jämte henne och krama henne.. Visa att ja älskar henne.

Det enda ja kan göra är att skicka sms och skriva hur mycket jag saknar henne och förklara hur stark hon är..

Just idag vill jag bara gå under jorden.. Usch.. Har så många tankar ...

Men kom ett mail att jag hade nya kommentarer och en fick mig att reagera, att jag tidigare skulle ha haft en blogg och själv vara sjuk och min mamma var död sedan länge.. Detta stämmer givetsvis inte. Varför jag skulle hitta på något sådan har jag ingen aning om.

Min mamma lever, och är sjuk i T cells lymfom. Hon har legat inne sedan en två veckor. Och håller på med den sista behandlingen som förhoppningsvis kommer fungera som den ska. Min mamma har varit jättestark hela vägen, och har haft sin familj med sig hela vägen. Just nu kan jag inte hälsa på henne eftersom hon är så infektionskänslig då alla hennes värden e på väg neråt efter cellgifterna hon fått 6, 7 dagar på raken. Och jag har en förkylning. Det känns inte roligt alls. Hon har också fått sin stamcellstransplantation. Som verkar gått bra. Det fick hon i onsdags. Jag kontaktade tidningen med den här läkaren och dom var intresserade och publcerade en artiken.. Första sidan i Norra Halland kom hon på. Läkaren har blivit anmäld av sjukhuset själva och jag har även gjort en anmälan till HSAN.

Jag ska försöka få tummen ur och fylla ut mellanrummen i bloggen. Men mamma lever och mår så bra hon kan just nu! och det är det som är viktigt.

Nu är jag inte så anonym längre som jag ville vara. Jag har inte velat att folk ska veta att mamma är sjuk eftersom jag inte klarar av att nyfikna människor låtsas bry sig. Men efter att hon var med i tidiningen vart det ju inte så jätte anomnymt längre :)

Mamma blev kvar på sjukhuset och prover efter prover togs. Hon fick göra benmärgsprov och operera ut körtlar m.m Det tog hårt på henne men hon höll sig uppe förvånadsvärt bra tycker jag !

Provsvaren på benmärgen var nog värst att vänta på, det kändes lite som leva eller dö ögonblicket där.

Och så kom det , och det var så bra det kunde vara, vilken lättnad.

Sedan väntade man på körtelsvaren, och det tog sin tid trots begärt akutsvar. Den hade skickats vidare en gång till. Och dom krävde en till och denna gången fick dom ta en från halsen, den första var tagen från armhålan.

Denna skickades också ner på akut svar och nu väntade vi på svaret, vilken typ av lymfom har vi att göra med. Jag har läst så mycket jag kännt jag orkat med.

Svaret kom, nu har jag hjärnsläpp och minns inte alls namnet på det. Men det positiva är att den går att bota. Det negativa är att man behandlar den väldigt hårt vilket gör att man mår skit.

Cellgifterna påbörjas..