Mammas värden är på botten och har inte pratat med henne på hela veckan, hon spyr mest och halsen gör alldeles för ont för att prata, hon kan inte äta..

Jag har hela vägen vetat att det tuffaste kommer på slutet. Har varit lite för lugn nästan som jag gått i nån slags dvala, jag har haft mina psykbryt nån gång då och då men ändå väldigt sansad..

Nu gråter jag och gråter och gråter.. Ligger i soffan och lyssnar på deppmusik. Önskar bara att nån kunde pussa mig i pannan och säga att det blir bra.. Precis som mamma alltid gjort på mig sen barnsben. Det tyngsta är nog att jag inte har pratat med henne. Annars pratar vi 3 ggr om dagen om inte mer.

Mammas sambo tycker inte att ja ska hälsa på henne förrän värdena börjat gå uppåt. Ska tydligen inte va nåt man vill minnas henne vid. Han är där varje dag och jag hjälper till med lillebror.. Men det gör så förbannat ont.. Ja vill åka hela tiden. igga jämte henne och krama henne.. Visa att ja älskar henne.

Det enda ja kan göra är att skicka sms och skriva hur mycket jag saknar henne och förklara hur stark hon är..

Just idag vill jag bara gå under jorden.. Usch.. Har så många tankar ...