Mamma blev kvar på sjukhuset och prover efter prover togs. Hon fick göra benmärgsprov och operera ut körtlar m.m Det tog hårt på henne men hon höll sig uppe förvånadsvärt bra tycker jag !

Provsvaren på benmärgen var nog värst att vänta på, det kändes lite som leva eller dö ögonblicket där.

Och så kom det , och det var så bra det kunde vara, vilken lättnad.

Sedan väntade man på körtelsvaren, och det tog sin tid trots begärt akutsvar. Den hade skickats vidare en gång till. Och dom krävde en till och denna gången fick dom ta en från halsen, den första var tagen från armhålan.

Denna skickades också ner på akut svar och nu väntade vi på svaret, vilken typ av lymfom har vi att göra med. Jag har läst så mycket jag kännt jag orkat med.

Svaret kom, nu har jag hjärnsläpp och minns inte alls namnet på det. Men det positiva är att den går att bota. Det negativa är att man behandlar den väldigt hårt vilket gör att man mår skit.

Cellgifterna påbörjas..

Alla barn åkte ner till henne på hennes födelsedag, även min sambo och mina två bröders sambos. Va många folk där för att stötta och fira. Hon var lite bättre och orkade komma upp i sällskapsrummet. Men innan alla andra hade kommit tar hon med mig in på toaletten och säger att det är cancer.. Jag har hela tiden nekat till det och sagt att det måste vara nåt annat, cancer för mig innebär döden.. Jag vill inte. Jag kunde bara säga nej och gråta. Och neja lite till! Hon visste inte om hon skulle berätta för övriga syskon med en gång... Jag gick ut och hon stannade en liten stund med hennes kille på sitt rum. Jag skulle låtsas som inget alls och sprang istället gråtandes därifrån.. Jag visste inte vad denna typen av cancer skulle innebära, hur farlig, hur långt, inget alls. Bara att det är inte bra.

Det är alltså lymkörtelcancer, lymfom.. Finns väldigt många sorter, bra och dåliga... Vi visste inget merän detta.

Hon bestämde sig för att berätta för övriga barn och jag lockade med mig icke släktningarna därifrån så dom fick tid.

Där sitter min lilla mamma med en blodpåse på stativet och nål i armen på sin födelsedag, det gjorde ont i hjärtat så det skar!

Han tog blodprover och undersökte ordentligt. Att nåt inte var bra förstod han men inte vad det var. Hennes blodvärde var väldigt lågt och fortsatte sjunka efter att ha varit och lämnat massa prover i en vecka, så läkarn i våran kommun skickar henne till ett annat sjukhus. Tillslut blev hon så dålig att hon inte kunde ställa sig upp själv och hade hallucinationer. Hon blev inlagd på ännu ett annat sjukhus.. Men först fick hon ligga på akuten i ca 8 timmar !!!! Brist på plats eller personal, vet inte. Men när hon väl kom upp till avdelningen var alla super bra iaf!

Dom skyndade efter blod för att ge henne men mycket som skulle stämma med grupper och antal blodkroppar eller hur det nu var gjorde det svårare. Mer förståelse för detta sen.

När jag lämnade min mamma i det rummet den gången hade jag i huvudet att det är ingen fara, det är ett virus. Lugnt! Mamma var vettskrämd.. Kanske inte så konstigt heller, hon höll ju faktiskt på att förblöda. Dom kunde fortfarande inte säga vad det var, men dom hade sina misstankar från början då hon blev remitterad till det andra sjukhuset.

och det tänker jag skriva om här.. För att lätta på hjärtat. Kanske hitta nån i samma sits , dela tankar? Ja vet inte...

Det började egentligen förra året.. Hon fick feber och var sjuk hela tiden, ont i halsen, öm i kroppen.. ja som vilken influensa som helst. Men hon blev nog bra några veckor om jag inte minns fel. Hon sa hela tiden att hon mådde dåligt och jag tyckte väl att " Jaja, men det går över". Men i februari blev hon sämre och sämre.Körtlarna svullnade upp och dom var verkligen stora.. Så jag körde henne till sjukhuset ( Närakuten ). Där hon träffade en läkare som tittade ner i halsen på henne och tog en blodsänka på henne. Körtlarna nonchalerade han helt och hållet trots att dom var gigantiska på halsen och gjorde jätteont på henne.Men nej nej, det var bara att gå hem och ta en halstablett och en KONJAK!  Hon skulle vänta ut det en månad och då skulle det säkert vara borta sen.

Jag körde hem henne, hon kände inget förtroende alls för den läkarn och tyckte att dom i alla fall kunde tagit ett blodprov.. Hon mådde fortfarande väldigt dåligt..

Jag fortsätter imorgon...